fredag, december 11, 2009
måndag, december 07, 2009
måndag, november 30, 2009
En resa genom smärta
Efter ett träningsuppehåll bestämde jag och Billie oss för att mjukstarta med 75 minuter Ki Box igår. Inte mitt livs ljusaste idé. Här nedan följer en illustration av en stackares olika sinnesstämningar under passet.
Efter 2 minuter: Vafan. Att jag inte har gjort det här oftare! Lätt som en plätt!
Efter 5 minuter: Undrar varför instruktören tvingar oss att springa så himla många varv runt rummet?
Efter 10 minuter: VAD I HELVETE?! Jag har aldrig träffat instruktören förut!! Hur kan hon vilja mig så ont?
Efter 20 minuter: Om jag överlever detta ska jag köra upp en mits i sagda instruktörs stjärt. Hon är ondska. ONDSKA!!
Efter 35 minuter: Must. Throw. Up.
Efter 36 minuter: Vägrar kräkas mitt i ett rum främlingar på Friskis & Svettis. Jag har stolthet, jag har stolthet, jag har stolthet. Ah, illmående be gone.
Efter 40 minuter (Billie flikar in att hon tror att hon ska spy): Vägrar kräkas mitt i ett rum främlingar på Friskis & Svettis. Jag har stolthet, jag har stolthet, jag har stolthet...
Efter 50 minuter: HihihihIHIHihihihIHIHIHIHihihihihihi (tröttheten har här övergått i ett stadie där man antingen gråter eller fnittrar hysteriskt. Jag valde att fnittra hysteriskt).
Efter en natts sömn: Nnnnnnng.
Etiketter: träning
lördag, november 28, 2009
onsdag, november 25, 2009
måndag, november 23, 2009
måndag, november 16, 2009
En kärlekshistoria
Jag älskade honom när han var Josh i Clueless. En sån kille som inte var söt med en elvaårings mått mätt (förutom när han under en bilscen lutade huvudet mot ljuset på ett alldeles särskilt sätt, vilket förmodligen ingen minns), men som ju var så snäll mot Cher.
Flera år senare älskade jag honom bara för att han gjorde Phoebe så lycklig i Vänner. Plus att han var pianist. Wow, liksom.
Jag älskade honom till och med med mustasch i Anchorman (och God knows att jag hatar mustascher).
Ännu mer älskade jag honom när han, hög på mushrooms, drog fram en av varje sorts stol som fanns på hotellrummet i Knocked Up.
Och när han gång på gång blev ihjälslagen av Cain i Year Zero.
Massor, massor av kärlek alltså. Men efter att ha sett om Forgetting Sarah Marshall i helgen inser jag att att då jag älskar honom som allra mest är när han är Kunu. Närmre bestämt i denna scenen.
Jag hjärtar Paul Rudd.



