Torr på tio sekunder

Jag tvättade en bil tidigare idag. Hittade något briljant i taket.



Undrar vad det skulle kosta att sätta upp såna här i badrumstaket hemma? Man skulle spara sjukt mycket 1) tid och 2) tvätt. Torr på tio sekunder när man drar igång monsterfläktarna och NOLL handdukar att tvätta.

Crazy vardagslyx.

Min ålderdom känner inga gränser

Jag är ganska nyligen hemkommen från ett bandrep. Jag ringde mamma för några dagar sedan och frågade om hon kunde ge mig skjuts hem.

"Det blir ganska sent", sa jag.
"Ja, men inte alltför sent", svarade moderkakan. "Jag vill inte ut och åka efter halv elva."

Tydligen hade jag glömt att berätta för mamma att jag går på pensionärstid nu för tiden. Sent för mig är klockan nio.

God natt små grisarna!

No time for world domination

Om jag fick bestämma skulle mitt dygn vara iallafall 8 timmar längre.

Nu är ett dygn 24 timmar (skriv upp det kids, viktig info). Ponera att jag sover sju av de 24 timmarna. 17 kvar. Nio av de timmarna spenderar jag på jobbet. Nio och en halv om man räknar med transport. Kvar är ynka sju och en halv timme.   

En och en halv timme ska spenderas på dusch, frukost och att göra mig oerhört vacker innan jobbet. Då återstår endast sex timmar att faktiskt göra något produktivt på. Man ska läsa den där jättebra men jättelånga boken, träffa jättemånga kompisar, slappa i Mikaelas soffa och göra absolut ingenting, titta på jättemycket tv, hänga med i nyheterna, dricka vin, syssla med välgörenhet, träna, sjunga, ta en tupplur, göra utflykter i naturen för att komma undan stressen, flyttpacka, skriva den där romanen, fundera på sin framtid, äta och spara pengar till den fantastiska resan man vill göra.

Allt det där tar så mycket mer än sex sketna timmar. När i hela glödheta helvete ska jag ha tid att planera min kupp för world domination? Säg mig det.

Generationsklyftan

Sofia och Melanie tittade förbi en stund nu ikväll. Melanie är väldigt ung, så ibland behöver man förklara saker och ting för henne. Ibland förvånar hon en dock med sin kunskap.

Melanie: Har du nytt halsband?
Sofia: Nej, det är från 70-talet.
Jag: Du förstår, innan 90-talet när du är född kom 80-talet när jag och Sofia är födda. Ännu tidigare kom 70-talet och då är halsbandet ifrån.
Sofia: Och innan det kom 60-talet. Då hade folk pannband och rökte på jättemycket.
Melanie: Jag vet faktiskt om 60-talet! Igår på Förhäxad åkte de tillbaka i tiden och då såg jag det!

Se där! Dagens ungdom är sjukt allmänbildad.

Tid är ett relativt begrepp

Megavideo är en strålande uppfinning. Tv som streamas gratis och yada yada. Toppen. Däremot verkar de som sköter ruljangsen inte kunna klockan så bra. Sidan tillåter bara att man tittar på tv 72 minuter i sträck. Och 72 minuter verkar vara ett relativt begrepp.

72 eller 25, potatis potatis?

Swoosh

Den här veckan har gått så in i helskotta fort. Det känns som att det var igår som vi var i sändning i TV4 inför 1,2 miljoner människor (yikes).

Imorrn åker vi till Stockholm igen.

Söndag-torsdag bara flyger förbi. Och inte mig emot.

Rösta rosa på lördag. Jag vill inte att det ska ta slut.

Tid, du är dig inte lik

Tiden beter sig så konstigt nu för tiden. Ena sekunden känns det som att den flyger fram och jag är övertygad om att jag aldrig kommer hinna med allt jag vill innan jag åker hem. Och så, bara en sekund senare, går den så långsamt att det känns som att den står stilla.

Bestäm dig nu, för fan.

Långlördag

Långfredagen flög ju förbi om man jämför med denna dagen. Och då är klockan bara 3! De 6 timmar jag har varit vaken känns som en hel jäkla evighet. Fast det kan ju bero på att jag har spenderat varenda en av dem framför datorn.

Ett oroväckande mönster

I söndags släckte jag lampan klockan 21.21. Igår var klockan 20.20. Idag slutar jag jobba klockan 19.15. Jag förväntar mig att somna i bilen på vägen hem.

Hur man fördriver tiden på jobbet

För er mindre lyckligt lottade med tråkiga jobb, här kommer en manual i hur man får tiden att gå.

Man kan ta kort på sig själv...

... och på Billie...

... man kan ta kort på sitt tangentbord...

... och dekorera fönstret med en rutten apelsin.

Fem minuter som är borta med vinden. You're welcome.

My rearview mirror

För fem år sedan ( 2003) - började jag ettan på gymnasiet. Blev arg för att jag hamnade i "fel" klass. Träffade Hanna, mi amor. Åkte till Kreta och upplevde en jordbävning.

För tio år sedan (1998) - var jag hela 11 år gammal (alltså vuxen). Sa något halvt olämpligt och fick en käftsmäll av en kille i skolan (som jag sedan var rädd för tills jag i åttan insåg hur gravt patetisk han var). Var ohemult kär i Nick Carter, och ibland också Brian Litrell. Brian hade ett medfött hjärtfel och hans föräldrar hade planerat hans begravning. Det har inte med saken att göra, men det är information min hjärna vägrar släppa.

För femton år sedan (1993) - åh, 1993. Sexåriga jag var fantastiskt laid back. Läste en hel massa. Och en gång sa en kille på dagis till sexåriga mig att jag knöt kärringknutar på mina skosnören.

För tjugo år sedan (1988) - handlade mitt liv mest om mat, sömn och bajs. Som det sig bör, när man är en bebis. Och så åkte jag till mitt livs stora kärlek, Aegina, för första gången.

Då och nu.