En kärlekshistoria

Jag älskade honom när han var Josh i Clueless. En sån kille som inte var söt med en elvaårings mått mätt (förutom när han under en bilscen lutade huvudet mot ljuset på ett alldeles särskilt sätt, vilket förmodligen ingen minns), men som ju var så snäll mot Cher.

Flera år senare älskade jag honom bara för att han gjorde Phoebe så lycklig i Vänner. Plus att han var pianist. Wow, liksom.

Jag älskade honom till och med med mustasch i Anchorman (och God knows att jag hatar mustascher).

Ännu mer älskade jag honom när han, hög på mushrooms, drog fram en av varje sorts stol som fanns på hotellrummet i Knocked Up.

Och när han gång på gång blev ihjälslagen av Cain i Year Zero.

Massor, massor av kärlek alltså. Men efter att ha sett om Forgetting Sarah Marshall i helgen inser jag att att då jag älskar honom som allra mest är när han är Kunu. Närmre bestämt i denna scenen.

Jag hjärtar Paul Rudd.