Heja heja klapp klapp

Jag fick ett sms till min jobbtelefon idag.

"Pepp-pepp-pepp! /Erik", stod det.

Jag känner ingen Erik. Är det inte fint när totala främlingar anstränger sig för att peppa en medmänniska helt utan motiv? Det värmer själen lite.

Ond bråd död

Jag har lärt mig något, här i min sjuksäng. Värnlösa barns dag som firas i december firas till minne av att Herodes dödade jättejättemånga barn för 2000 år sedan. Visste ni det?? Det är alltså en makaber dag!

Jag trodde att det var en fin dag som UNICEF hade skapat för att man ska tänka på alla stackars barn världen över och öppna plånkan för välgörenhet. Men nehepp. Även den 28 december är befläckad av ond bråd död.

Årets goda gärning

Ikväll har jag varit och livat upp stämningen på Blodcentralen lite. De verkar ha en rätt grå arbetsmiljö där. Hoppas de uppskattade den fart, fläkt och lätt dramatiska stämning jag bidrog med.

"Aj! Nålhelvete!! Det känns som att hela armen följde med!... Bry er inte om mig, jag är lite mesig... AJ! Blöder jag? Ja! Buhääääää"

Ps. Höll på att stava gärning med hj i rubriken. Måste vara blodförlusten som spökar.

Jag är inte lika bra

Jag är sjuk inspirerad av min kusins blogg. Snacka om att försöka vara en "bättre människa" och yada yada.

Me? Not so much. Idag fick jag ett mejl från Blodcentralen att de hade reserverat tid för mig nästa vecka. Jag fick ett likadant mejl för två veckor sedan. Tydligen glömde jag att åka dit...


...oops.

Vi förväntas

Ikväll ska jag och Team Picasso uppträda på Världens Barn-galan här i Västerås.

Det är tydligen efterlängtat. Enligt lokalblaskan gick det ett sus av förväntan när vi klev in i lokalen under förra veckans rep. Jag önskar att jag hade märkt det. Det är ju alltid kul att förväntas.

Mamma Malou

Det här är Kesi. Kesi har bara en arm och inga föräldrar. Jag blev kär i Kesi vid första ögonkastet. För 75 kronor i månaden kan man adoptera en orangutan här. Jag har adopterat Kesi. Det känns sjukt bra att vara mamma, faktiskt.

Bild från BOS.

Titta, vad många au pairer!

Idag var alla au pairer (och Jenny) på Build-a-bear för lite välgörenhetsarbete. Vi tillverkade varsin nalle(min var en fantastisk Hello Kitty-nalle som jag döpte till Anni-Frid) och åkte sedan till Ronald McDonald House och lämnade dem till barnen som bor där. Det är den typen av aktivitet som gör att det värker lite i hjärtat. Man har det ju ändå rätt bra.

Fashion against AIDS

H&M har ju, som bekant, låtit musiker designa kläder av organisk bomull för att samla in pengar till AIDS-forskning. Jag beställde Timbalands t-shirt och Tigas munkjacka. Jag älskar att ha en behjärtansvärd anledning att shoppa.

Varför är det så svårt att få hjälpa till?

Ett av mina nyårslöften var att jag skulle försöka bli en bättre människa, vad det nu innebär. Hittills har jag gått med i donatorregistret, kollat upp det där med blodgivning (jag får inte för tillfället pga "nygjord" tatuering) och skaffat mig ett fadderbarn.
Idag försökte jag också kolla upp det där med volontärarbete. Då började det krångla. Vill inte hjälporganisationerna ha fler frivilliga? Behövs inte alla som kan avvaras? Varför ska det vara så svårt att hitta organisationer som faktiskt vill ta emot ens hjälp och inte bara ens pengar? Jag inser givetvis att jag inte är kvalificerad för att bota de malariasjuka i Kenya eller operera harmynta i Zimbabwe. Men det måste väl för fan finnas nånting man kan göra? Eller?

Tilläggas ska kanske att jag försökt kolla upp detta tidigare, men gav upp. Jag lyckades då hitta en organisation som tog emot volontärer. De snäste av mig. Och så gnäller alla för att "dagens ungdom" är för lat för att försöka förändra något.