Förvarning

När ni där hemma kommer några avsnitt in i säsong 5 av Lost så kommer det dyka upp en jätteläskig gubbe. Horace, heter han och är lika läskig som Ethan och Ben tillsammans. Dessutom har han töntglasögon som för att liksom spä på obehaget man känner när man kikar på karln. Sådär. Nu behöver ni inte bli otrevligt överraskade. Nu vet ni vilken vidrighet som väntar er.

Det här är Hor-as.

Saknad

Det här är personer som jag inte har träffat på över 8 månader. Det är jävligt konstigt. Kärlek.

Att jag har glömt att blogga om detta är skandal

För ett par helger sedan bestämde jag och Mumin oss för att dra en vända till Applebee's för middag, etc. Då alla bord var upptagna satte vi oss vid baren. Ett efter ett droppade sällskapen av tills det bara var vi kvar. Då dyker de upp. En man och en kvinna, runt 45, inte tillsammans. De hade bara blivit uttråkade av samma bröllop och beslutat sig för att ta en drink ihop. När karln frågar vilken typ av musik jag lyssnar på viker samtalet naturligtvis in på Beatles. Då vaknar hans damsällskap.

"You step on a beetle", kväker hon fram.
"Haha, I was talking about the band", är min spontana reaktion.

Tystnad.

Mer tystnad.

"You know, the Beatles? Like John Lennon, Paul McCartney..?"

Tystnad. Och sedan slår det mig.

Denna fullvuxna kvinna i sina 40 har aldrig hört talas om the Beatles. Aldrig. Hört. The Beatles. När jag tänker på händelsen så här, två veckor i efterhand blir jag fortfarande chockad. Detta är, in my humble opinion, lite av en skam för mänskligheten. Skämmes, tamefan.

Ytterst märkligt

Hur troligt är det att det den kväll i veckan jag satt undan för att plugga inte finns en enda person att prata med online? Och att ingen uppdaterar sin blogg? Och att inte en endaste person är aktiv på Facebook? Vad är oddsen? Och tror ni att detta har hjälpt mig att plugga?

Nej.

Istället har jag kollat ikapp tv-serier och målat naglarna. Smart prioriterat, Malou. Jäkligt klyftigt.

Tisdag:

- Ger mig själv en manikyr
- Äter godis, färskt från Sverige
- Kollar Friday Nights Lights
- läser på om stem cell research

Livet är lugnt.

And it strikes again

På väg hem från skolan stannade jag på macken och köpte Pringles och ett jumbopack Oreos. Någon som vågar sig på en gissning om vad som är på G?

7.31pm

Jag är redo att däcka. En hel dag i sängen är inte så energigivande som man tänker sig. Men jag fick iallafall ett riktigt dåligt tal skrivet.

Word of wisdom

Alla som funderar på att åka till USA under en längre period, pay close attention:

om ni inte har en dunderkur för er hy kommer ni se ut som skit.

Jag vet inte vad detta beror på, men alla jag känner här har samma problem. Man kommer hit och pang bom så är hela ansiktet fullt av utslag, finnar och annat mysigt. Mina händer är torra som fnöske och jag börjar till och med få tillbaka mitt böjveckseksem. Det jag hade när jag var tre år gammal. Så alltså: dunderkur. Fila på den. Och dela sedan gärna med er.

En galen kvinnas val

I vintras blev jag meddragen på Lucia-firande ute i Waukeshas ödemarker. Förutom att träffa tomten och äta pepparkakor vankades det också lotteri. Ett stort prisbord fanns det med allt ifrån filmer till kokböcker till fina leksaker och så vidare i all evighet. Och när de ropade upp mitt lottnummer fanns nästan allting kvar. Men istället för att välja något av dessa fina priser tänkte jag lite annorlunda. "Vad är riktigt svenskt?", frågade jag mig själv och valde sedan en ful, gul tröja med en svensk flagga på. Ja, det var en stund av svaghet. För som alla vet är gult verkligen fult.

Tröjan har legat begravd i en byrålåda i

snart fyra månader. Fram till idag.

Jag kan inte rå för att Sverige är lite bättre

Imorrn ska jag hålla mitt tal om Swedish vs. American news media. Mitt första utkast sågade min lärare vid fotknölarna. "Too much opinion", påstod hon. Därför tyckte jag att det var lite märkligt när hon fem minuter senare uppmuntrade klassen att ta en sida i sin jämförelse. Kan det vara så att hon helt enkelt inte gillade att jag kom fram till att Sverige var bättre? För i så fall är det kört för min del.

För övrigt tror jag inte att fröken teacher är så himlans förtjust i mig.

Var jag skulle vilja vara just nu

Aegina, my love. It's been too long.

2/3

Nämnde jag att jag har varit här i åtta månader idag, förresten? In the immortal words of Rory Gilmore: nutso.

Det eviga problemet

Självdisciplinen.

Jag hade ingen skola denna vecka, folk som inte jobbar på sidan av skolan ville tydligen fira spring break eller nåt. Detta innebär att jag har haft två veckor på mig att läsa vår textbok, leta fram magazines att analysera, rätta mitt first draft av min uppsats och skriva klart mitt tal. Jag repeterar: fjorton stycken dagar. Har jag börjat? Nopers. Tänker jag göra det ikväll? Njet.

Det innebär att jag måste göra allt detta imorgon, söndag. Samtidigt som Oxygen maratonkör America's Next Top Model.

Mission impossible.

Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal

Är det nån mer än jag som äter upp hela klubban när man nu äter klubba? Alltså, pinne och allt?

Thank you for being a friend

Vet ni vad som kan rädda vilken dag som helst (förutom lite filmtittande med Mumin)?

Golden Girls-maraton på tv. God bless Hallmark Network.

Den perfekta hämnden

Idag försökte #3 bita mig i låret (han gillar att bitas, jag tror han är hälften kanin). "Hey, hey!", sa jag och lyfte bort honom. "You know you don't bite!" Ungen tittar iskallt på mig. Sedan stoppar han in ett litet finger i sin lilla näsa och utan att röra en min smetar han den upphittade snorkråkan på min arm.

Skrattar bäst som skrattar sist.

Southland

TV-nörden i mig blommar igen. Om ett par veckor börjar en ny serie på NBC som jag redan känner mig smått besatt av. Och med smått menar jag hysteriskt. Inte sedan The OC började har jag känt mig såhär exalterad över en TV-serie. Ironiskt nog. Huvudrollen spelas nämligen av ett OC-bekant ansikte. Fast han är vuxen nu. Och snut.

Southland har premiär 9 april. I. Can't. Wait.

Boys will be boys

Igår insåg jag att även småpojkar är män. Bara i pyttesmå förpackningar.

Medan jag fixade frukost till #3 stod han lite för sig själv, och helt plötsligt bryter han tystnaden med en brakare. Jättestor, till och med. "Was that your butt?", frågade jag. Ungen flinar bara. Jättestort, till och med. "More", säger han. 30 sekunder extremt koncentrerad tystnad följer. Och sedan lyckas han klämma fram en till. Och skrattar. Jättelänge, till och med. Och nu en fråga.

Hur vet en 21 månader gammal grabb att pruttar är kul?

St Patrick's Day

Idag firas St Patrick's Day här i Amerikat (jag tror att det är för att fira min elaka styvmors födelsedag). Jag har inte gjort det på klassiskt vis. Jag har inte ett enda grönt plagg på mig, jag har inte pratat irländska och jag har inte ens sett röken av en öl.

Däremot har jag kollat massor på Lost och ätit Hershey's. Jag tror att det räknas, lite iallafall.

Lost in translation

Jag har just lärt Jenny uttrycket fethaja, men något kopplar inte riktigt. Som tack kastar hon ett täcke på mig så att min kjol flyger upp aningens.

Jag: Meh! Tack för att du blottar mina trosor!
Jenny: Blotta? Vad betyder det din fethaj?